I tidigare blogginlägg så har jag pratat om utbildningsskalan. Nu ska vi klättra vidare på skalan och prata om schvung, rakriktning och tillslut även samling. Att rent teoretiskt läsa sig till ridningens konst går såklart inte, men det underlättar att ha kunskapen om de olika stegen när man sätter upp träningsplaner och tävlingsmål. Att hitta den perfekta känslan som vi alla strävar efter innebär många timmars träning och förståelse för sin ekipagepartner-hästen.
Schvung
Om vi börjar med begreppet schvung så finns det bara i gångarterna trav och galopp. Dessa båda gångarter har ett svävmoment vilket inte finns i skritt. Schvung utvecklas ifrån svävmomentet där bärkraften och påskjutskraften får ett samband. Schvung är vackert när hästen har balans ifrån rörelsecentrum. När bakbenens påskjutande kraft också blir uppbärande, rör sig hästen med schvung. Hästen får alltså i traven och galoppen ett större svävmoment, vilket gör att gången blir luftigare och mer spänstig.
Rakriktning
För att finna balans på böjda och raka spår behöver hästen spåra. Det är en term man ofta får höra som ridelev men som kan behöva närmare förklaring. Att spåra innebär att samma sidas benpar håller samma spår. Hästen är precis som vi höger- eller vänsterdominanta. Den har ett starkare bakben att skjuta på med och ett som är bättre på att bära. Detta medför att hästen har en svag rotation i kroppen som under ridning ger bekymmer av snedhet. Den spårar inte med samma sidas benpar utan rör sig gärna mot sin dominanta sida. När hästen får till uppgift att hantera ryttarens tyngd kan detta då härleda till ytterligare snedhet om hästen inte får hjälp att träna på rakriktning.
Varför är rakriktning viktigt?
Denna förkärlek till att vara böjd åt ena hållet innebär att hästen under hela sitt liv som ridhäst behöver jobba med rakrikting. Detta arbete börjar för unghästen med longering utan ryttare där man övar in det i samtliga gångarter. En häst som inte får vägledning i detta ifrån början av sin karriär som ridhäst kommer utveckla mer av snedheten. Hästen måste lära sig att upprätthålla sin takt på böjda spår, något hästen inte är född med utan måste lära sig att hantera böjda spår igenom att rotera bålen med i varvet den ska svänga åt. Hästen har alltid en sida som är kortare ifrån svans till huvud dvs. styvare. Och en som är längre kan kalla det för höger eller vänsterhänt, är hästen högerhänt vill den rotera bålen mot höger sida kortare högersida precis som den högerhänta ryttaren som viker sig i höger sida, hästen är fyrbent och använder då diagonalen vänster bak och höger fram.
Det går aldrig att ställa en häst korrekt i naken med en bål som roterar åt motsatt håll! Det här är en kunskap som många missar i hur en hästkropp fungerar. Det går inte att driva hästen till en korrekt böjning och inte dra hästen i samma sidas mungipa för att få en korrekt ställning. Däremot går det med rätt bålrotation få hästen att öka, minska eller behålla ställning och böjning med signaler ifrån samma sidas skänkel och hand. Det går heller inte att med hjälp av att böja hästens hals förbi bogspetsen få en genomsläpplighet. Metoden skapar endast mer obalans i hästens kropp då hästens hals i proportion till kropp och överlinje är lång och skapar en ordentlig hävstångseffekt. Detta ska också tas med i tankarna kring hästens arbetsform (nackens höjd och halsens längd). Böjning av bålen sker visa viktens inverkan, ryttarens förmåga till korrekt placering över hästensens rörelecentrum.
Nu är vi framme vid samling. Till nästa blogginlägg från mig så vill jag tipsa om en superbra artikel ur Hippson. Håll till godo jag kommer snart fördjupa mig i samlingens olika dimensioner med egna ord.
No Comments